Välkommen till Hantverk och Design

Hedemorakonstnärer

Sommarutställning i Wahlmanska huset 2012

Ludvig Orning Ravensberg

Pelles Ernst

Anders Wilkensson och hustrun Hilma

Sigurd Nyberg

Josef Augustinus Lund

Sven ”Pajen” Stjernqvist

Krister Dahl

Ludvig Orning Ravensberg

Han föddes 1871 och dog 1958. Släktnamnet Ravensberg tog han sig för att inte en Gronvold-förväxling skulle ske med två äldre konstnärer i släkten. Både modern och fadern tillhörde en släkt med konstnärsambitioner. Ravensberg var släkt med Edvard Munch. Sedan Ravensberg tagit studenten blev han elev vid Konstakademin i Munchen. 1895 kom han till Italien. Det var många norska konstnärer som drogs till Italien. Men Ravensberg han höll sig mest för sig själv och i början tecknade han mest. Först 1911 började han måla, när han gjorde en stor akvarell.

     Han reste mellan Kristiania och Italien i flera år. Och till Tyskland med Munch. Han förblev trogen mot hemmet så länge föräldrarna levde, ända till 1930. Då beslöt han sig för att slå sig ned i Italien. Men sen kom ju kriget, och då flydde han till Norge och vid den tyska ockupationen vidare till Sverige. Vid sin flykt till Sverige hamnade han på Lidingö och där träffade han sin blivande hustru Signe. De kom senare att bosätta sig i Bältarbo utanför Hedemora. Signe arbetade i sin ungdom i USA, bl a hos familjen Rockefeller. I Sverige ägnade hon sig åt konst- och antikhandel. En tid under krigsåren innehade hon Humlebackens herrgårdspensionat utanför Falun. På äldre dar ägnade hon sig åt fastighetsaffärer.

      1946 blev han svensk medborgare, men han förblev knuten till Kristiania. Han var ultrakonservativ men han höll sig till sin stad, han var starkt släktbunden och hade en krets av nära vänner – en krets som kallade sig Djävulsklubben. Det var bara vännerna, som visste vad han höll på med. Djävulsklubben ställde den fria människan och det fria tänkandet i centrum.

     Ravensberg , 83 år, hade sin första utställning 1954 i Oslo i Konstnärerenes Hus. Ravensberg föredrog dock att stanna hemma. Utställningen blev en stor framgång. Året därpå var han hedersutställare i Köpenhamn. Sedan blev det två minnesutställningar i Oslo och på Konstakademien i Stockholm, där Nationalmuseum köpte ett verk.

Dokumentation: Anna Martinsson

 Pelles Ernst

Ernst Johansson föddes 1904 i Tolfta i Uppland. Han tog realexamen i Enköping men flyttade senare med familjen till Pellesgården i Nordansjö, den gamla byn på nordöstra sidan av sjön Viggen i Hedemora kommun.

Från våren 1922 till hösten 1926 tycks han ha tjänstgjort på I 13, men han drabbades av tuberkulos och blev inlagd på Högbo sanatorium i Falun. Tbc var en allvarlig sjukdom och verksam medicinering fanns inte. Vistelsen på Högbo varade i ett och ett halvt år, men inte förrän efter 6 år, 1932, blev han slutligen friskförklarad. Han hade då genomgått många behandlingar med kvävgas, en behandling som gick ut på att kväva lungan och därmed också sjukdomen.

Hans naturbegåvning för teckning och målning skingrade säkert många dystra tankar under sanatorietiden. Av sköterskorna fick han uppdrag att skriva etiketter, måla någon bonad eller dekorera inför en högtid. Han ingick i patientföreningens styrelse och ritade och målade även i det sammanhanget.

Ryktet om hans konstnärliga fallenhet spred sig. Fabrikör Tidstrand i Sågmyra uppmanade honom att söka till en dekoratörskurs i Stockholm. Han kom in, men kursen varade troligen bara en månad. Det förefaller vara hans enda konstnärliga utbildning.

Det till trots fick han många uppdrag både av köpmän och av privatpersoner. Han ritade och skrev placeringskort till middagar (bl.a. till Thorborgs), prislappar, revydekorationer, tavlor av gårdar, födelsedagsadresser, vinjetter och karikatyrer till Södra Dalarnes Tidning, målade schalar och lampskärmar, juldekorerade skyltfönster, ritade bröllopstelegram, affischer och plakat, matsedlar, kransband och diplom – listan kan göras lång. 

Ernsts mor hade blivit änka och hösten 1929 flyttade man från Pellesgården till en lägenhet i centrala Hedemora. Kvar på gården fanns – och finns – mustiga minnen av Ernsts skaparkraft. På toalettdörren ser man Hedemora kyrka med prosten Ekblom i sin bredbrättade hatt och i ett uthus finns en hel kryckeståt målad. Runt rummets väggar färdas kryckeståtens deltagande folk och hästar samtidigt som vi får skriftlig information. Texten lyder: Pershyttans by nådens år 1922 och det begav sig att kryckeståt hölls. Efter snart hundra år är målningen i förvånansvärt gott skick.

1931 fick Ernst förordnande som biträdande mätningstekniker hos distriktslantmätaren i Hedemora. Ett prov på den verksamheten är bevarat på en vägg i kommunens förvaltningshus där det finns en sockenkarta fylld av roliga detaljer.

Sitt gamla efternamn Johansson har Ernst nu ändrat till Pelles, själv verkar han helst kalla sig Pelles Ernst.

1932 försöker han sälja några tavlor till Nationalmuseum, dock utan framgång.

Pelles Ernsts yrkesliv fortsatte i Enköping som tecknare åt försvaret. Där var han också bosatt då han slutade sina dagar i sviterna efter en hjärtoperation.

Atta Lind, som vi känner från böckerna om livet i Intrånget, skriver en dödsruna och hon sammanfattar nog Ernst personlighet på ett förträffligt sätt. Hon skriver: ”Din enastående förmåga att i ord och genom Dina förunderliga teckningar uttrycka Dina känslor är mångomvittnad. Det blev alltid så innerligt mänskligt och träffande det Du gjorde.”

Det är precis upplevelsen efter att ha läst hans egna dagboksanteckningar från hösten 1926 och sex år framåt. Möjligen med tillägget att han måste ha varit en synnerligen romantisk man. I den kommentaren instämmer hans brorsdotter Birgitta Gustafsson, som minns hur han oftast hade en blomma i kavajslagets knapphål.

Pelles Ernst förblev ogift och barnlös.  Dokumentation: Bodil Hed

Sigurd Nyberg

Föddes den 18 september 1910 i Nås by i Hedemora. De 2-3 första åren bodde Sigurd på faderns släktgård men växte sedermera upp på moderns släktgård i Hallsta på Adelsö, Uppland, dit familjen flyttade. Han tog realen i Hallsberg, där han bodde hos sin moster, gift med en kyrkoherde. Denne erbjöd sig att bekosta hans utbildning till präst, vilket Sigurd inte kände sig kallad till och därför avböjde. Men han var inte främmande för religiösa spörsmål, vilket man spårar både i hans konst och diktning. Alltsedan skolåldern har han diktat och målat. 1927 tog han en Hermodskurs i måleri. Efter skolan gick han långa tider arbetslös, då det var svårt att få arbete, Han bodde i Stockholm, men han besökte ofta föräldrarna i Adelsö. Han sågs ofta med målarskrinet under armen ge sig ut i naturen som han älskade. Han levde de flesta åren under existensminimum och var en mästare på att leva sparsamt. För att klara uppehället deklarerade han åt privatpersoner men hade så ont om kontanter att dikter och utkast till arbeten för sin konst tecknades ner på kasserade deklarationsblanketter.

     I slutet av 1920-talet gjorde han en cykelfärd till Berlin för att studera tidens konstströmningar. Till norra Dalarna och Norge vandrade han i början av 1930-talet för att teckna och måla. 1936 tecknade och målade han hos Edward Berggren, överlärrae vid konstindustriella skolan. Vi denna tidpunkt insjuknade han i TBC. Cirka ett år hade han tillsammans med Nils Brodin en reklamfirma ”Dekor” efter att gått igenom Backmans Reklaminstitut. Han gjorde många resor och kom i kontakt med konstsamlaren Eduardo Westerdahl samt konstnärerna Augel Furant och Matiias Goeritz, sedermera konstprofessor i Mexico. 1948 var Sigurd i Paris och där träffade han Johan Heurlin och de studerade tillsammans både modern konst och de gamla mästarna. Hans sjukdom gav sig tillkänna och under efterföljande sanatorietid kom en tuschteckningsperiod. Under sin sista levnadstid renskrev han sina dikter. Sigurd Nyberg avled den 5 januari 1952.

     Sigurd Nyberg är representerad på Moderna Museet, länsmuseet i Örebro, Dalarnas Museum i Falun, i Gustaf VI Adolfs teckningssamling på Nationalmuseum,  Konstvetenskapliga arkivet i Lund (arkivet är numera nedlagt och allt material har överförts till Landsarkivet i Lund), Avesta bibliotek, Mörksuggefonden i Rätttvik. 5 tavlor finns även att se på Café Uppgården på Adelsö.

Sigurd Nyberg har deltagit i många utställningar och ett flertal minnesutställningar. Sommaren 2012 är han med i utställning tillsammans med andra f d Hedemorakonstnärer i Wahlmanska huset i Hedemora. Han visas också varje dag i Sigurd Nybergs virtuella galleri. Sigurd Nyberg tecknade, målade i olja och akvarell i traditionellt naturmåleri och i ”kubistiskt” måleri, kanske den förste svensk inom denna genre.

Ann-Marie Sörbergs

Källor: Sigurd Nybergs virtuella galleri och samtal med sonen Anders Johansson och Astrid Sperring i Avesta.

Natt av tröst

Liksom efter en dag av solglödga

heta lemmar vila ut i nattlig svalka

så skall mitt väsen efter sin dag

möta dig med glädje du långa natt,

samla iskall dagg i din mörka trädgård,

försjunka i ditt famntag,

tröstas under ditt tempelvalv av kristall

och allt djupare kylig ro förnimma,

ju längre det lider mot gryning.

Josef Augustinus Lund

Föddes den 28 augusti 1898 i Stockholm. Han var målare och tecknare. Föräldrar: Oscar Lund och Emma Katarina Gustafsdotter. Gift 1942 med ämneslärarinnan Gurli Wiklander. Studier vid Högre Konstindustriella skolan och vid Edvin Ollers målarskola 1935-37. Resor till Amerika 1921-22, Norge 1922, Danmark 1937-38, Italien 1939, England och Frankrike 1947-49, Holland och England 1951, Tyskland och Holland 1952 och 1954 och till Tyskland 1955. Han har ställt ut i Uddevalla 1944 och 1951 och i Hedemora 1951 och 1953. Han har bland annat deltagit i Sveriges allmänna konstföreningars utställningar 1940, 1941 och 1945 samt utställt med Dalarnas Konstförening årligen sedan 1942. Bredvid landskap, porträtt och stilleben har L arbetat i olja, akvarell, gouache och tusch, särskilt ägnat sig åt en illustrativ, fabuerande sagokonst med motiv från medeltids- och folksagor, indianböcker och en exotisk djurvärld. Hans tekniskt drivna tecknarstil är stundom mycket spröd och känslig, stundom brett målerisk. L har komponerat försättsblad och pärmdekor till ”Hedemorapsalmboken” 1946. Av hans arbeten finns några i skolor i Hedemora och Södertälje och ett flertal gouacher och tuschteckningar hos Kopparbergs läns landsting.

Så här skriver Gunnar Ljunggren, Jockes systerson:

Man kan tryggt påstå att Josef Lund var född konstnär. Hans håg stod redan i unga år till konsten och trots mycket knappa ekonomiska villkor upphörde han aldrig med att rita och måla, även under svåra förhållanden.

     1921 emigrerade han till USA, till en avlägsen släkting, som ägde en farm i Syracuse, Illinois. Den stackars farmaren fick nog anledning att beklaga sig över en sådan hjälpreda, att döma av den mängd teckningar och akvareller, bl a mycket fina djurstudier som blev ett påtagligt resultat av arbetet på farmen. Jocke, som han kallades, stannade där endast ett år. Efter besök i Chikago och New York återvände han till sin hemstad Stockholm och där väntade de sju svåra åren, då han för sitt uppehälles skull rullade oljefat å något lager.

     Trots alla svårigheter bjöd honom de konstnärliga ambitionerna att under 1920-30-talen studera på olika målarskolor i Stockholm och till slut med fina vitsord genomgå Högre Konstindustriella Skolan.

     1938 hade han sin första utställning i Stockholm tillsamman med två goda vänner. Jockes stjärna lyste klarast och renderade honom mycket fina omdömen i pressen av Nils Palmgren. Ragnar Hoppe och Martin Strömberg.

     1942 gifte han sig med språklärarinnan fil mag Gurli Wiklander, som sedan med aldrig svikande entusiasm och konstintresse stod honom bi.  Då Gurli vid samma tidpunkt fick en tjänst på gymnasiet i Hedemora, följde Jocke med, 1940-50-talen var hans mest produktiva period. Teckningar, akvareller, guacher och oljor trollades fram i en aldrig sinande ström. Gurli stod för huvudparten av ekonomin. Jocke hade inget sinne för pengar, han arbetade för konstens egen skull, ständigt sökande nya vägar, nya och förfinade uttrycksmedel. Utställningar blev det trots allt men de kom mestadels till efter påtryckningar från goda vänner. Höjdpunkterna var deltagande i Sveriges Allmänna Konstförenings höstsalonger 1940, 41 och 45 samt några separatutställningar och/eller som inbjuden konstnär, bl a på Hedemora stads jubiléutmutställning 1946. där även den s k Hedemorapsalmboken, till vilken Jocke gjort dekoren, presenterades.

     Till bilden av Jocke hör de många och långa resorna till de flesta av Europas länder. Som språkkunnigt sällskap hade han sin syster Gurli. Dessa båda hade en otrolig förmåga att med små ekonomiska medel leta sig fram både på och vid sidan av allfarvägen. Överallt skaffade de sig vänner, vilket sedan ledde till en omfattande korrespondens.

     Ett specialintresse var de zoologiska trädgårdarna, där Jocke fascinerades av de exotiska djuren, som han placerade in i drömda, tropiska landskap. Ofta tolkades synintrycken av djuren om så att de flöt ut genom hans fabelberättande pennor och penslar.

     Josef Lund finns representerad på Nationalmuséum, Göteborgs Konstmuséum, Dalarnas Museum och på ett flertal andra museer och offentliga lokaler.

     Josef Lund avled 1969 i njurcancer, Kjell Colin skrev då bl a i södra Dalarnas Tidning: ”De gånger han framträdde möttes han av djup respektfullhet av kritiken, respektfullhet inför ett sällsynt förnämt djupt personligt konstnärskap, som icke föll för dagens efemära moderiktningar”.

Dokumentation: Johan Dahlin och Ann-Marie Sörbergs

Sven ”Pajen” Stjernqvist

Föddes 1907 och bodde i vuxen ålder tillsammans med sin mamma och syster i Hedemora. Sven kallade själv sig för Pajen och varför vet vi inte. Han jobbade på Hedemora Verkstäder och var mycket aktiv som illustratör och karikatyrtecknare. Springare och Mas.Harry hade en bensinmack tillsammans och startade en reklambyrå där Pajen var mycket anlitad. Sven Stjernqvist målade bland annat den stora karta över Dalarna som fanns på väggen mot Domus.

Till  Jubileumsrevyn 1946 målade han alla kulisser. En finns bevarad i Hantverk och designs ägo och den är deponerad i IOGT-NTO:s lokal i f d Gussarvsskolan. Den utgjorde bakgrund till revynumret ”Min lilla stad”. Pajen målade även kulisser till Borlängerevyn. Så småningom flyttade han till Vansbro där han arbetade på Järnvägsrestaurangen och målade bland annat till Barnens dag. Sven ”Pajen” Stjernqvist dog någon gång på 1970-talet. Pajen var även med i Trubadurerna tillsammans med Erik Anderstedt och John Hedén.

Uppgiftslämnare: Sven Hedman

Krister Dahl

Utanför kommunalhuset i Hedemora finns en träskulptur i form av en stiliserad gran, stadens symbol och tittar man på en av grenarna finner man namnet på formgivaren: Krister Dahl, som var stadsarkitekt i Hedemora 1973-1988. Andra uttryck för hans konstnärskap kan vi hitta i vissa av kommunens kontorslokaler, där några av hans många akvareller finns.

Krister Dahl föddes 1923 i Malung, där hans far, som härstammade från Hedemora, var häradshövding. På mödernet tillhörde han den konstnärligt begåvade släkten Arosenius. De flesta av oss känner till Ivar Arosenius, mest bekant för barnboken Kattresan och på Nationalmuseum återfinner man många av hans finstämda målningar. I släkten finns också två skulptriser, Hanna och Karin. Den sistnämnda studerade skulptur i Paris samtidigt som Carl Larsson, som förälskade sig i henne och har omnämnt och tecknat av henne i sin självbiografi Jag.

Redan som 10-åring kom Krister till Stockholm för att bo tillsammans med sina två äldre bröder och en faster från Hedemora i ett s.k. skolhushåll. Omställningen för en liten pojke från Malung till storstaden var inte lätt, men när det var dags för gymnasiet och Palmgrenska skolan ljusnade tillvaron mycket på grund av en teckningslärare, som såg och uppmuntrade hans konstnärliga talang och försökte förmå honom att välja konsten som yrke. Själv hade Krister emellertid redan sitt yrkesval klart, han skulle bli arkitekt som storebror Erik, vilken han mycket beundrade.

Krister Dahl tog således arkitektexamen på KTH och hade sedan egen arkitektfirma i Gamla stan i Stockholm, varefter han var anställd vid Bostadsstyrelsen och senare vid Planverket. När stadsarkitekttjänsten i Hedemora blev ledig 1973, såg Krister en chans att få bosätta sig och verka i den stad som varit hans barndoms paradis. Han hade nämligen under hela skoltiden tillbringat sommarloven hos sina ogifta fastrar på gården Trädgårdsgatan-Hökargatan i staden, alldeles intill den plats där den omnämnda träskulpturen nu står.

I Hedemora bodde Krister Dahl sedan kvar till sitt frånfälle 2005.

Att uttrycka sig konstnärligt genom att teckna eller måla var för Krister Dahl något självklart hela livet. Ett ritblock och pennor fanns alltid till hands i hans fickor. Med ögats intelligens och med stor lyhördhet har han fångat vardagssituationer inom familjen eller kanske publiken på en konsert eller ett möte. Den fotografiska likheten, var aldrig hans strävan, känsla och personlig upplevelse var viktigare, framför allt i akvarellerna, vilkas lyriskt intima stämning ger dem en starkt personlig prägel. De flesta akvareller från 70-talet och framåt tillkom under hans många resor utomlands och framför allt under somrarna med familjen i södra Frankrike.

Krister Dahl var en sann konstnärsjäl, som aldrig såg det angeläget att visa upp sina alster och det krävdes stor övertalan att få honom att ställa ut sin konst 1992 i Hedemora i Wahlmanska huset, för vars bevarande Krister som stadsarkitekt ivrigt kämpat då det var rivningshotat.

En andra utställning hölls 2001 i Arpaillargues i södra Frankrike.
Dokumentation: Kerstin Dahl

Greta Heijbel